Apropå bredbandsutvecklingen

Som de flesta vet pågår bredbandsutbyggnad för fullt i Möjaskärgården nu. En revolution på många sätt även om vi haft möjlighet att koppla upp oss på andra, lite skakigare sätt i många år. Men för över sjuttio år sedan pågick en annan utbyggnad, betydligt mer revolutionerande kantänka, och här kommer en berättelse som publicerats på moja.nu år 2003 samt i avkortad form i Boken om Möja. Tack än en gång till Jan Wigren som delat med sig.

Läs och njut.

Jag heter Jan Wigren och vill gärna berätta något lite intressant från Möjas
historia.

I början  av september månad i år avled elmontören Arne Pettersson från
Granholmen,och en vecka senare avled också min far Gustav Wigren. Vad hade då
dessa herrar gemensamt ?

Jo det var så att i början på år 1940 så påbörjades elektrifieringen av
Stockholms skärgård, Vattenfall lade ut uppdragen  att dra fram elstolpar och
kabel till  företaget Elektrotekniska AB i Vaxholm, där var min far verkmästare
då. Hösten 41-och vintern -42 hade man kommit med sjökabeln till Möja. Min far
fick då uppdraget att sätta igång med att sätta upp stolpar och elledningar, han
blev förstås väl mottagen med sitt  uppdrag och fick bo hos Magnus Petterssons
familj på Södermöja. Där kom han i kontakt med familjen Pettersson på
Granholmen, det fanns  bröderna Bosse, Hjalle, Stig och Arne, alla dessa
anställdes omedelbart som el och linjemontörer för att hjälpa till med elström
till Möja.

Arbetet flöt på trots extrem vinterkyla,materiel fick man ut delvis
med vaxholmsbåten så långt den den gick i isen,sedan fick man man hjälp av
August Petterson i Långvik , han hade nämligen häst.På den här tiden fick man i
det här arbetet också mycket frivillig hjälp och ideellt arbete ,man var helt
enkelt van vid att hjälpas åt med det som var gemensamt,och man förstod tidigt
att det här med elektriciteten var något man hade nytta av ,framför allt till
belysning, man behövde inte  fotogen eller "själolja",det undelättade framför
allt för de äldre.

Tage Karlsson  och  Åke- Petter var också en period anställda
som elektriker när man kom uppåt Långvik och Tornö.  Prästgården var en av de
första platserna  som installerades med el och invigningen av detta finns
beskrivet i en av Roland Svenssons böcker där prosten (jag tror han hette
Sjöberg) vid invigningen  enligt Roland myntade orden  "Varde ljus", och  det
blev det.

Arbetet gick framåt  och i slutet av den kallaste månaden januari 1942 föddes
jag,enligt min far var han tvungen att över helgen gå på isen från Möja till
Vaxholm och tillbaka  bara för att titta på mig.

Arbetet fortsatte förstås på vår och sommar och på sommaren fick man följa  med
ut (då bodde vi hos August i Långvik), på söndagen fick man åka med farbror
August till Kallskär för att bada.  Han själv som varande skärgårdsbo badade
förstås aldrig eftersom han alltid påpekade att vatten var som gjort att vara i om man var  en fisk .

Det fanns också glädje och gemenskap i arbetet, och
ibland hände det att man måste provsmakade  böcklingen i något båthus vanligen
hos Magnus eller hans bror, vad dom drack till förstod jag aldrig men dom blev
alltid väldigt glada och trevliga.

Hos min far arbetade också min morbror (Harald
Tjäder) som var med vid  de här jobben. Han gifte sig förresten med August
Petterssons dotter Karin. Dom fick två barn Stefan och Christina som nu håller
till i huset i Långvik.  Karin lever och bor i Vaxholm och förstås i Långvik.

Elektricitetsarbetena  tog så småningom slut  på  Möja  och bröderna Pettersson
(utom Bosse) följde med till Vaxholm där de jobbade som elmontörer.Familjen
Pettersson på Granholmen hade många barn och det var svårt med arbetstillfällen,
så att dom var  mycket tacksamma för att få arbete förhållandevis nära Möja.
Bosse, Hjalle och Stig dog alldeles för tidigt  för några år sedan.

Arne och min far bytte senare jobb och gjorde elinstallationer  på kronans öar   fram
till sina respektive pensionereringar. Efter pensionering umgicks min far och
Arne (och fruar förstås) efter allt som de hade upplevt tillsammans, och i
september månad i år avled de bägge två, och jag tror att de var de  sista som
själva var med och visste hur det gick till när elströmmen kom till Möja

Jag nämnde också att Roland var med många gånger, och  jag blev  blev senare som
vuxen god vän med honom och vi träffades en hel del under åren och gör det
fortfarande men tyvärr så  börjar tiden komma ikapp honom också .

Ja du  Agneta , det finns en epok i Möjaskärgårdens historia  som kanske inte är
så märkvärdig men som  var starten på den otroliga förändring och utveckling som
har skett  i skärgården de senaste 50 åren och som kanske inte så många känner
till nu för tiden.

25 mar 2014