Om enar kunde berätta...

Ibland är det roligt att städa, till och med bland gamla filer i datorn. Och när den här gamla artikeln - skriven för numera avsomnade tidningen Skärgårdsnytt i samband med Möja Kulturella Ungdomsrörelses 60-årsjubileum- dök upp kunde jag inte låta bli att låta den gå i repris här på bloggen. Det tillkommer nya besökare vid enarna vartefter åren går även om det just nu inte är högsäsong...

Håll till godo:

Om enar kunde berätta…

Enens latinska namn är juniperus communis. Om man gör en mycket fri översättning på detta ser man att det handlar om juni och samhälle. Mycket fri, som sagt…

Men nog är det ett sommarsamhälle bland de där enarna utanför Möja dansbana. Större delen av året står de där tysta, mörka, strama och reserverade och tittar ut över landsvägen och mot dansbanans alltför ofta stängda grind. Det händer inte så mycket i enebacken under lågsäsong. Men när juni nalkas lever enarna upp. Då blir det livat i var buske. Speciellt under midsommarhelgen.

Fråga vilken vuxen, stadgad möjabo som helst. Nog finns det minnen från ”vår enbuske”. Det var där man hade gömstället för diskreta förfriskningar och det var där man gjorde trevande framstötar hos den utvalda. Inte alltid såååå trevande förresten vilket ibland visar sig nio månader senare. När jag frågar en väninna om de där enarna får hon en klädsam rodnad på kinderna.

-Ja, dom ja! Oj-oj…! Och vi enas om att det kanske är tur att inte enar kan berätta i alla fall.

Mycket har timat i enebacken under de 60 år dansbanan har funnits!

Och mycket har också timat på själva dansbanan förstås. Möja Kulturella Ungdomsrörelse (MKU) har i många år ansvarat för driften på ideell basis. Man har underhållit byggnaderna otaliga arbetsdagar, utbildat vakter och arrangerat danskvällar. På 60-70-talet var det dans varje lördag och varannan onsdag. Intresset för dans var stort och det var både gammalt och modernt som gällde. Inträdet var svindlande tio kronor! På den tiden hade vakterna uniformsmössor så man tydligt såg vem som var i tjänst. Ibland tog dom paus, då åkte mössan ner i fickan och stegen styrdes mot dansgolvet. Och flickorna. Och kanske enarna.

”Tommy vid grinden” såg allt och visste allt. Och om onsdagstjejen råkade komma in när man var där med lördagstjejen gick varningssignalen snabbt så den eftertraktade gossen kunde dra sig undan innan läget blev kärvt. Till enarna måhända.

Undertecknad minns med nostalgi mången båtfärd till Dansbanan, men kanske mest hem i tidig soluppgång över spegelblank Västerfjärd. Lite Kaptenlöjtant i kajutan. Bullens pilsnerkorv, ett dopp i sjön och sen ner i slafen. Ett och annat besök bland enbuskarna blev det väl också ibland. I sanningens namn.

27 dec 2013